Vargprojekt med internationellt stöd (sid. 15 – 17)

De flesta som försökt forska om nutida vargars härkomst har ganska snart kört huvudet i väggen. Jag har gjort det flera gånger; blivit näst intill idiotförklarad av ”experter”… Hur har de förresten blivit experter på den relativt korta tid den senaste vargperioden pågått i vårt land? De som vill ägna sig åt någon form av avslöjande verksamhet, t ex att vargen är inplanterad, gör klokt i att först ta reda på vilka starka krafter de har att kämpa emot.

Bakom ett återinförande av vargen står ett internationellt nätverk med stora resurser både ekonomiskt och personellt. Vi ska gå tillbaka till slutet av 1960-talet, då den skandinaviska vargstammen var i stort sett utrotad. 1965 totalfredades vargen i Sverige och några år senare i Norge.

Det började i Oslo

Den 31 oktober 1967 hölls en stor naturvårdskonferens i Oslo, där temat var de stora rovdjurens framtid i Norden. Deltagarna var specialister inom natur- och viltvård i Sverige, Norge och Finland. På mötet antog man följande uttalande:

” De data som framlades visade att för vargens del är situationen så allvarlig att om det inte omedelbart blir ett bättre skydd kan den under loppet av några få år vara utrotad från Skandinavien. Även om en totalfredning genomförs i hela Norden är det dock inte säkert att arten kommer att överleva här.”

I anledning av detta skrev 1969 Svein Myrberget i sin bok ”Ulvens status i Fennoskandia” att det söder om den 65:e breddgraden i Norge inte setts varg under tiden 1965-68. Författaren såg mycket negativt på den svensk/norska vargstammen och avslutade med att: ”Från fortplantningssynpunkt synes vargstammen – om den framdeles existerar- enligt vår uppfattning nu inte ha stora möjligheter att sätta ungar till världen”.

Internationellt nätverk står bakom

Under 1973 bildades en grupp i Stockholm som heter The Wolf Specialist Group av den kanadensiske biologen dr Douglas Pimlott. Gruppen bestod av biologer, zoologer m fl knutna till universitet och naturförvaltningar. En av dem som var med från starten var den välkände dr L David Mech från USA, som blev ledare för gruppen 1978 och fortfarande är aktiv. Gruppen har ett tjugotal specialister från lika många länder. Denna specialistgrupp ingår tillsammans med en rad liknande grupper, totalt 101, i Species Survival Commission (SSC). Denna kommission är i sin tur en av sex kommissioner, som utgör IUCN. The international Union for Conservation of Nature och Natural Resorses. IUCN har anknytning till 65 regeringar och diverse statliga verk över hela världen och betraktar sig som den ledande internationella organisationen i sitt slag.

Projekt varg

Det som är intressant med mötet i Stockholm 1973 är att det efter ett par år fanns ett dokument ”Projekt Varg” utgivet av Sveriges Naturskyddsförening. I en rapport från detta vargprojekt utpekades Värmland och västra Dalarna med norska gränstrakter som en idealisk plats att återskapa den skandinaviska vargstammen. Efter några år skedde precis vad som skrevs i rapporten: en vargstam växte upp i detta svensk/norska område. (Mera om ”Rapport från projekt varg” längre fram).

Alla som avser att forska om vargförekomsten i Sverige och Norge bör ha ovanstående bakgrund klar för sig liksom lögnen att vargen skulle vara en utrotningshotad djurart. International Wolf Center utger en gång i kvartalet en skrift som heter International Wolf. I nr 3 1999 finns en statusrapport över vargbeståndet i världen och det har utvecklats så här. 1995 fanns 108 000 djur, 1997 142 000 och 1999 150 000 djur.

Svårigheten med den här forskningen är tystnaden. Jag ha under nästan två års tid kontaktat hundratals personer när det gäller vargfrågan per telefon och brevledes, flera i ansvarig ställning. De tiger som muren. Här har det gällt att lägga pussel för att nå målet.

Frågan är allt för känslig för att de som medverkat till inplantering av vargar så där utan vidare ska träda fram och erkänna att de medverkat till denna faunakriminalitet. Det vore alltför genant.

Bland s k ”vanligt folk” finns det några som vet, men de vågar inte träda fram och berätta offentligt. Vad är de rädda för? Jo, många vill inte bli inblandade i obehagligheter och fruktar repressalier därför att de står i beroendeställning. I andra fall kan det uppstå lojalitetskonflikter om hemligheten skulle avslöjas. Några vill inte ange bekanta för det leder bara till tråkigheter. Andra åter säger sig kunna berätta men är rädda för att inte klara av all uppståndelse det blir vid ett avslöjande. Skälen är många.

Alla rykten om varginplantering som surrat i 20 år måste ha nått polismyndigheterna. Men det har aldrig lyfts ett finger för att följa upp något av ryktena om faunakriminalitet. Varför? Ligger det på ett plan dit lagens s k långa arm inte når?

Bra ”tajmat” (sid. 23 – 24)

Svenska Naturskyddsföreningen hade en otrolig tur när deras projekt för vargens återinförande sammanföll med vargens naturliga återkomst till Sverige, i norra Värmland, i slutet av 1970-talet.

För där, i Värmland-Dalarna-östra Norge, fanns det tänkbara kärnområdet för varg. Man skulle på modernt språk kunna säga, att det var bra ”tajmat”. Och tänk hur mycket pengar och arbete som sparades –på kort sikt – när inte de stora anläggningar med inhägnade områden, som ingick i vargprojektet längre behövdes! Inte heller behövde man släppa ut en enda av de vargar som fanns i beredskap i djurparkerna.

Efter ungefär ett decennium av planering och förbättrad avel bland djurparkernas vargar skrinlades planerna på utplantering. Detta skedde ungefär samtidigt som det kom rapporter om att det redan fanns varg i det tänkta utsläppsområdet i Värmland-Dalarna-östra Norge. Innan dess fanns det, enligt experterna, endast en känd varg i Värmland och Trysil på den norska sidan – mer än vad någon trodde kunde vara möjligt…

En enastående händelseutveckling!

Detta är väl, om något, att ha god tumme med makterna..? Ja, det är nästan så att man börjar tro på det gamla – en aning vidskepliga – talesättet: ”Tala om vargen så kommer han!”

För naturligtvis är det inte fråga om utplantering. Det är ju ett svårt lagbrott enligt jaktförordningen § 41:

Utsättning av vilt

Får sättas ut i frihet bara om djuren är av sådan art

eller ras, som genom naturlig utbredning tillhörde

landets viltbestånd vid utgången av 1987.

Därutöver gäller i hela landet förbud mot utplantering av

följande arter: björn, varg, järv, lo, vildsvin, myskoxe,

mufflonfår, mårdhund, tvättbjörn, vildkanin, mink, bisam

m. m.

Djur av sådan art, som inte genom naturlig utbredning

tillhörde landets viltbestånd vid utgången av 1987 får inte

hållas i vilthägn.

I början av 1980-talet började vargen märkas, ja till och med bli närgången i Norge och norra Värmland; en och annan varg blev också skjuten. Då ändrade vargplanerarna attityd och gick in för att vårda de rovdjur som redan etablerat sig. Med myndigheternas hjälp fick de till en förändring i lagen om nödvärnsrätt § 28 för bättre skydd för vargen. Bland annat fråntogs länsstyrelserna och polisen rätten att besluta om avlivning av vargar med onormalt beteende.

Den rätten skulle endast Naturvårdsverket ha. Det tillsattes statsanställda spårare, vars uppgift bl a var att skydda rovdjuren enligt Bern-konventionen och senare EU:s habitatsbestämmelser. (Habitat = den enskilda artens livsrum).

63 mkr för 1999

Dagens situation med en snabbt växande rovdjursstam, som orsakar stora skador på rennäringen, river tamboskap och hundar, spårning, stängsel, forskning, m m kostade samhället (skattebetalarna) 63 miljoner kronor för år 1999.

Ansvaret vilar nu tungt över de myndigheter, som tillåter de stora rovdjuren att öka på bekostnad av välskötta älg- och rådjursstammar, att tusentals renar, tamboskap och hundar, blir rovdjursmat. Därtill kommer förlusten av jaktmark, och jaktarrenden, som inte kan utnyttjas. Rekreationsvärdet i vargområdena försvinner plus den sorg och psykiska lidanden det innebär att få sina hundar eller andra husdjur ihjälbitna.

Kostnaderna blir enorma och kraven på staten kommer att dugga tätt. För bestämmer vår lagstiftande församling, riksdagen, att vi ska ha stora stammar av rovdjur så måste den också ta sitt ansvar för de skador rovdjuren orsakar. Därför blir det nu riksdagens uppgift att snarast stifta en lag som tillåter reglering av rovdjuren där detta behövs. Låt oss alla vara pådrivande i den frågan!

Tillbaka