Denna artikel publicerades i Nationen 4 oktober 2016 och är skriven av
ØYSTEIN FLAGSTAD, JOHN ODDEN och JOHN LINELL, FORSKARE VID NINA
(Översättning: Harry Fredriksson)
På tur: Flere studier dokumenterer at radiomerket ulv kan legge ut på reiser på mange hundre kilometer, skriver kronikkforfatterne. Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix
I en krönika i Nationen, som tidigare har varit publicerat i Bondebladet och Østlendingen, sätter Halvard Dahle frågetecken vid forskningen på den skandinaviska vargstammens uppkomst. Det är fullt legitimt att vara kritisk till forskningsresultat, det är på så sätt det kritiska tänkandet för forskningen framåt vid många tillfällen. Men i detta inlägg bommar Dahle stort på målet, med särskilt påpassliga för att inte säga direkt felaktiga forskningsdata, kryddat med orimliga beskyllningar mot NINA:s forskningsmiljö.
Inte mindre än sju gånger blir NINA omnämnt i Dahles inlägg, tillsammans med föga smickrande ordalag som partiskhet, desinformation och sluten fackmiljö. Föranledningen denna gång är en studie som nyligen blev publicerad i den erkända vetenskapliga tidskriften Molecular Ecology, där man undersökte föryngringsförmåga hos två immigranter och deras avkommor i det skandinaviska vargbeståndet och jämförde detta med förmågan från de tre ursprungliga, inavlade linjerna. Studien var ett samarbete mellan sex norska och svenska forskare från fyra olika forskningsinstitutioner.
Genetiska analyser har visat att hela det skandinaviska vargbeståndet fram till 2008 härstammat från tre obesläktade individer. Vintern 2006/2007 anlände två nya invandrare till den föryngrande delen av beståndet, där de fick sin första kull under 2008. Dahle ställer alltså frågor angående härkomsten till invandrarna, både till de tre första och nu till dessa sista två. Det kan här vara på sin plats att påminna om att studien av de skandinaviska vargarnas härkomst genomfördes vid Uppsala universitet, och inte av forskare från NINA. Arbetet, som blev vetenskapligt publicerat under 2003, leddes av två av världens främsta vargforskare, Carles Vila och Hans Ellegren. De drog slutsatsen att de tre ursprungliga vargarna med all sannolikt var invandrare från det finskryska beståndet.
På samma sätt har genetiska analyser visat att de två hanvargarna som ankom Skandinavien vintern 2006/2007 också har finskryskt ursprung. Detta tillstyrktes av DNA-dokumentation av den ene vargens vandring genom Nordsverige. Ytterligare 22 vargar med östlig härkomst har registrerats sedan återetableringen på 1980-talet, de allra flesta av dem i de nordliga delarna av Skandinavien. Ingen av dessa har fått avkomma som sedan föryngrat sig i Skandinavien.
Dahle tecknar en bild av en sluten forskningsmiljö i NINA, där man ignorerar resultat från andra forskningsgrupper. Han hänvisar till en studie från 2001, som ingick i doktorsgraden till den svenska genetikern Anna-Karin Sundqvist. Dahle menar att denna studie bevisar att de ursprungliga vargarna inte kan ha vandrat in naturligt från öst. Vi har i tidigare inlägg förklarat varför Dahle bommar i sin tolkning av forskningsresultaten. Det bör också nämnas att Sundqvist var en del av teamet som publicerade 2003-studien av de skandinaviska vargarnas härkomst, och att hon därmed ansluter sig till slutsatsen om finskrysk härkomst.
Dahle lyfter vidare fram en studie av den finska genetikern Eva Jansson, som visar att det endast var sporadiska föryngringar i Finland före 1990-talet och mindre invandring från Ryssland under 2000-talet. Vi kan inte med bästa vilja se att det skall finnas någon motsättning mellan Janssons beskrivning av historiken i bestånden i vår närhet och det scenario där det skandinaviska beståndet härstammar från endast fem individer som invandrat från öst.
Stora rovdjur har en enorm spridningskapacitet, och det finns otaliga exempel på unga vargars långa vandringar från litteraturen. I Nord-Amerika har unga vargar med radiosändare vandrat mer än 800 km fågelvägen från födselreviret. En ung varg radiomärkt i Tyskland kryssade Polen, vandrade in i Vitryssland innan sändaren slutade att fungera på gränsen till Litauen, mer än 800 kilometer fågelvägen genom ett mycket sönderhackat landskap med många barriärer. En ung hanvarg radiomärkt i de Dinariska fjällen i Slovenien gick genom Slovenien och Österrike till de italienska alperna, en vandring som utgör 1176 km tvärs över stora fjällkedjor och jordbrukslandskap. En ung vargtik märkt av forskningsprojektet Skandulv i Østerdalen under 2002 blev senare skjuten på den finsk-ryska gränsen, nästan 1100 km fågelvägen från födselreviret. En försiktig beräkning från sändarens positioner antyder att hon har gått minimum 10.000 km (!) kryss och tvärs på sin färd norrut.
Tvärs emot det Dahle hävdar, har också finska studier av radiomärkta vargar dokumenterat vandringar på flera hundra kilometer. Alla dessa exempel visar att det är fullt möjligt för vargar att tillryggalägga avståndet från Ryssland och Finland till föryngringsområdet för varg i Skandinavien. Att det ändå är så få som under mer än 30 år har lyckats att komma hela vägen fram till den föryngrande delen av beståndet följt av etablering och föryngring, visar att det är en lång och farofylld färd med stor risk och hög dödlighet.
Under de senaste åren har det utvecklats ny genteknologi, som gör det möjligt att undersöka en mycket större andel av de olika arternas gener, detta gäller också för vargen. Alla som har varit inblandade i studier av det skandinaviska vargbeståndet hälsar denna nya teknologi välkommen, och det har nu påbörjats nya projekt både vid Universitet i Oslo och Uppsala Universitet, som bland annat kommer att fokusera på frågan om härstamningen. Huruvida en sådant nytt närmande kan tillföra nyanser i denna frågeställning som inte är känt sedan tidigare, återstår att se. Men än så länge är det vår solklara mening att man bör förhålla sig till gällande forskningsresultat på ett respekterande och objektivt sätt, utan att låta sig färgas av egna uppfattningar eller agenda, som Dahle i sitt inlägg demonstrerar i stort omfång.
Här är en länk till originalartikeln i
