Döda vargar äter varken småbarn eller döda hästar! 

Vi lever i en tid när romantik, fantasi och allmän okunskap får ersätta realism och kunskap gällande naturen och arterna. Situationen är mycket oroande, men vi får väl trösta oss med att människorna för det mesta brukar återfå förnuftet i sista sekunden eller litet senare. 

Att så är fallet får vi väl skylla på försämrad biologiundervisning, televisionens romantiska fantasivärld samt på att majoriteten av befolkningen i övrigt ser naturen endast genom bilfönstret. Plockar man svamp och bär så vågar man sig knappast längre bort i vildmarken än att man fortfarande kan se bilen. Dethär ger en idealisk grogrund åt fanatismen. 

Ingen art i vår natur bör i princip utrotas även om jag hittills inte sett några allvarligare kampanjer för bevarandet av vår mycket hotade binnikemask, människoloppa och klädlus. Själv har jag lagt märke till att råttorna börjat minska och eftersom de utgör en mycket nyttig föda för många andra djur så borde vi kanske återgå till användandet av öppna slaskhopar såsom fallet var i min ungdom. Råttorna skulle åter öka till naturvännernas och ugglornas fröjd! 

För litet över trettio år sedan fridlystes vargen i största delen av vårt land men avskjutningstillstånd gavs vid behov utan några större ceremonier. Systemet fungerade bra. Det fanns ju ingen orsak till att kategoriskt skjuta bort varenda varg utan vi kunde gått behålla dem som livnärde sig på småvilt och fallvilt längs vägarna. 

Mot slutet av 1980 talet ändrades politiken. Vargen blev helig. En internationell propaganda startades och i den sparades det inte på medel. Stora ekonomiska intressen döljer sig bakom. Vargen skulle återinföras i hela Västeuropa och en gränslös och orealistisk pro-varg propaganda startade. 

I den propagandan har naiva och okunniga människor gränslöst utnyttjats. Målet är att fördriva och omöjliggöra liv och utkomst för människorna i glesbygden i Finland, Sverige och Norge samt i mellan och södra Europas bergstrakter. Samma kampagn pågår i USA för att driva bort den fria boskapsdriften på federal mark. 

Människorna skall tvingas in till bosättningscentra och den verkliga landsbygden bör förvandlas till naturreservat! För inte så länge sedan föreslog till och med en akademiker i Yliopisto-Lehti (Helsingfors Universitets interna informationsblad) att staten borde ge ekonomisk hjälp vid flyttningen! 

En regelrätt vargavel har startat och den bedrivs statssubventionerat under forskningens täckmantel. I Frankrike, Sverige och Norge har vargar illegalt utplanterats men största delen av dessa har också avlägsnats lika lagvidrigt som de införts. Ett krig i det tysta pågår. 

Att sälja levande, främst från Ryssland insmugglade vargar till Sverige och Norge är en lönande affär och priserna är höga. Vargar av mongolisk/östsibirisk ras har till och med dykt upp i Sverige! Hos oss behövs ingen illegal inplantering eftersom vår egen naturliga avel med naturlig påspädning från Ryssland är tillräcklig för att åstadkomma önskad effekt. Dock har vi haft många fall av onormalt tama vargar, likt trädgårdsvargen i Malax, som torde ha hållits i hägn samt fall med hybrider. 

Korsningar mellan hund, främst laika, och varg föds upp helt offentligt. De blir lättare stationära likt människopräglade hägnvargar. De arbetar bättre för att åstadkomma eftersträvade resultat. De helt vilda är oberäkneliga i sina vandringar. En hybrid som många gånger setts och signalerats åt mig som varg infångades för två år sedan med hjälp av en bullabit av polisen i Borgå! Någon ägare hade inte rapporterat sin förlorade hund och den försvann också märkligt snabbt och tyst efter infångandet. 

Älgen var nära att utrotas i Finland och det fanns endast ca 100 älgar kvar i landet 1920. Orsaken härtill var 1800 talets rika vargpopulation samt därpå följande inbördeskrig med hungersnöd. Vi vet hur snabbt det gick att återskapa dagens stora älgpopulation med hjälp av en biologiskt riktig avskjutning samt det moderna skogsbruket som ger ett överflöd av föda. 

Älgkon får en eller två kalvar per år. Vargen är könsmogen vid 2-3 års ålder och får 3 - 14 valpar i året, vanligen 4 - 6. Förökningen sker alltså långt snabbare än hos älgen. 

Efter denna inledning kanske det är dags att se litet bakåt i historien. Vi får oss dagligen serverat hur ofarlig vargen är och tills nyligen var det till exempel salongsfähigt att förneka alla angrepp av vargar på människor. Åtskilliga fall som inte kan bortförklaras har nu hämtats fram och propagandan har ändrat. Nu erkänner man dödsfallen men försöker med trickset att dödarvargarna varit hybrider eller att det rörde sig om kamouflerade mord. Att skylla på rabies går inte heller i de fall där vargarna ätit upp sina offer. I bitarstadiet kan djuret nämligen inte mera svälja! 

Vargar och mänsklig bosättning har aldrig gått att kombinera och vargen har förföljts på alla vis eftersom den utgjort en fara både för boskap och människor samt varit en för svår konkurrent om viltet. Under 16 år var jag överkonservator vid våra nationalsamlingar, Zoologiska Museet i Helsingfors, där jag totalt arbetat i 19 år. I Frankrike har jag arbetat som både konservator och museichef i 21 år varför jag är speciellt väl inkommen i förhållandena i dessa två länder. Specialuppdrag har jag utfört i ett otal länder och jag talar odrägligt många språk vilket gett mycket goda internationella kontakter. 

I Frankrike har man genom historien haft mycket svåra vargproblem. Redan år 813 lät kejsar Karl den Store bilda ett speciellt vargjägarregemente med uppgift att utrota vargarna. Ännu i våra dagar finns det i varje franskt län, som arvtagare till detta regemente, en person med titeln "vargjägarlöjtnant". Han hade tidigare till uppgift att koordinera vargskall och att överhuvudtaget sköta utrotningskriget. I våra dagar är han jaktövervakare och rådgivare vid fångst av smårovdjur. 

Eftersom vargplågan var stor i landet är det på sin plats att jag nämner några av de mera kända tilldragelserna genom historien. År 1439 dödades fjorton personer av vargar i centrala Paris mellan Montmartre och Port St Antoine! 1630 klagar prästen i en liten by mellan Mende och Villefort i Cevennerna över att 26 av hans församlingsmedlemmar under vintern blivit ihjälrivna och uppätna av vargar! Odjuret från Gevaudan är det mest kända fallet kring vilket också de flesta myterna har bildats. 

I våra dagar när vargen inte mera får vara den som gör någonting illa så har mytbildningen slagit alla rekord i vansinne. Man har försökt förklara odjuret varande en hybrid och till och med en hyena som en Afrikaresenär skulle ha hämtat med sig och tränat upp till att döda människor. Man har också försökt säga att det skulle ha varit en galning som iklädd vargskinn skulle ha utfört morden samt försökt förklara händelserna med allsköns övernaturligt nonsens. Det tycks vara lättare att tro på sagor än verklighet. Vad hände då i Gevaudan? 

Åren 1764 -1767 dödades ett hundratal kvinnor och barn när de vaktade får i Cevennerna. Vargarna som troligen var tre till antalet med en stor hona som ledare sprang rakt genom fårhjorden för att ta kvinnan eller barnet eftersom de specialiserat sig på det bytet. Trots att mytbildningen snabbt kom igång om att det rörde sig om någonting onaturligt så fann man aldrig någonting annat än normala vargspår när platsen för anfallen undersöktes. 

Kungen Ludvig XV såg så allvarligt på händelserna att han sände ut militären för att skjuta vargarna. 1764 sköts 74 vargar men dödandet av människor fortsatte likt tidigare och upphörde först 1767. Förklaringen är enkel. De andra dödade vargarna hade inte specialiserat sig på människobyten. Man måste döda den rätta. Den stora vargen som ansågs vara den huvudskyldige transporterades när den skjutits till Paris men transporten tog för länge. Kadavret ruttnade och finns därför till vargkramarnas glädje inte bevarat. 

Vargarna hade under den franska revolutionens ofärdsår ökat till den grad att regeringen 1797startade en statsledd utrotningskampanj varvid 7 350 vargar dödades. 1816 upprepades kampanjen och skottpengen höjdes. 2 416 vargar dödades. Under dessa statsledda utrotningskampanjer höggs också de otaliga och fortfarande existerande, geometriskt dragna skogsvägarna upp. Dessa indelar skogarna i "kvarter" vilket gjorde det enklare att spänna upp vargnät. 1883 sköts i Frankrike 1300 vargar och 1887, 701 vargar. 1930 var vargen i praktiken utrotad i landet. 

Själv hade jag 1968 nöjet att som Musée des Sciences Naturelles konservator i Orléans restaurera och nymontera Centralfrankrikes sista människoätarvarg. Den hade i Chaingy nära Orléans dödat och ätit upp en åttaårig flicka år 1854. Den sköts av den legendariske tjuvskytten Blaiset Basset som lyckats med rekordet att hela 24 gånger dömas för tjuvskytte! 

Jag ställde ut vargen på museet i ett diorama föreställande skogen där vargen levat. När de fanatiska vargkramarvindarna nådde Frankrike under den senare hälften av 1980 talet så revs dioramat och vargen försvann. Jag har inte ens klarat av att spåra den. Antagligen har den förstörts för barnätande vargar får inte finnas till. I en bok om Centralfrankrikes sista vargar, utkommen 1990 finns den inte ens omnämnd! 

1986 dök ett odjur upp i Réauville i Rhônedalen. Det skadade och dödade får och hundar. Mytbildningen startade snabbt om puman i Réauville. Folk såg den ofta nattetid och beskrivningarna blev mer och mer fantastiska. Historien började likna den om odjuret i Gévaudan. 

Det lokala gendarmeriet hämtade mig då till platsen för att om möjligt identifiera spåren. Det var enkelt. Spåren visade otvivelaktigt på en varg i 45 kilos klassen. På rådhuset i Réauville pågick en otrolig aktivitet. Församlade var massor av journalister och representanter för allehanda kvasi-naturskyddsorganisationer. Även om vargen vid den tiden fortfarande var fredlös så förklarades det vitt och brett under detta "pöbelns" tryck att djuret skulle fångas levande i en fälla. Odjuret var tidstypiskt mycket viktigare än alla rivna får och hundar som inte "naturskyddarna" brydde sig om. 

Borgmästaren bad mig in på sitt kontor tillsammans med en förtrogen och stängde dörren. "Vad anser ni att vi skall göra?" Jag förklarade att vargen helt klar hade uppfötts i fångenskap eftersom den var mycket oskygg och skadade en massa men dödade dåligt. "Säg ingenting och gräv ner den!" Odjuret i Réauville försvann. 

1987 invandrade vargar enligt uppgift från Italien till nationalparken Mercantour ovanför Nizza. Vargen var fortfarande fredlös och en av vargarna sköts omedelbart. När jag såg bilden i tidningen kunde jag inte göra annat än flina! Vargen var av fel ras! Den var inte en av de små rölliga italienska vargarna utan vargen var av nordisk/sibirisk ras! Att vargar skulle ha invandrat från Italien var inte heller logiskt bortsett från metamorfosen. Invandringen skulle ha betytt att vargarna osedda och utan märkbar skadegörelse skulle ha vandrat från Apenninerna genom det tättbyggda Toscana, den högindustrialiserade Poslätten med alla sina vägar och hårt trafikerade motorvägar för att så småningom nå Frankrike. 

Att de franska vargarna var utsläppta från fångenskap är klart. Odjuret i Réauville kom inte långt ifrån. I Gévaudan i Cévennerna hade vargfantasten Ménatory ett hägn med en betydande vargavel och han fick sina inkomster från turismen. Hans vargpark blev snabbt berömd och den drivs nu efter hans död av dottern. Där får turister och småbarn lära sig hur fina och snälla djur de tama vargarna är. En tam varg har ingenting att göra med det vilda djuret. Om också de andra vargarna kommit från Ménatorys hägn är omöjligt att säga. 

På sjuttio och åttiotalet förekom en omfattande handel med levande vargar och många fantaster höll sig med tama husvargar i stället för hundar. Nu är de vilda vargarna minst 75 trots att det beviljats många avskjutningstillstånd och ännu fler har skjutits illegalt. Den fria fårdriften i Alperna håller på att omöjliggöras. Grekland och Spanien har förbehållit sig rätten till normal vargjakt på sin små rackor. Hälften mindre än våra vargar. I England sköts den sista vargen 1680, i Skottland 1743, Irland 1770 och i Danmark 1772. 

Nu när vargen blivit så snäll och populär borde man väl i jämlikhetens och djuretikens namn återinföra dem där också? Linné nämner att vargen före 1720 var mycket sällsynt i Sverige. I och med det stora nordiska kriget och påföljande orosår ökade åter vargstammen. Vargskadorna tilltog och storviltet försvann. En utrotningskampanj startade. Åren 1827 - 39 fälldes 6790 vargar. Kampanjen torde ha startats efter att ett tiotal barn och unga personer hade rivits ihjäl i Gästrikland vintern 1820-21. Därefter var vargproblemen i Sverige åter minimala. 

I europeiska Ryssland dödades 203 personer av vargar år 1889 varpå skottpenningen höjdes till tio rubel. (Kolthoff 1914) Under andra världskriget och därefter dödade vargarna igen en massa människor. Någon enhetlig statistik finns inte att tillgå utom från några regioner. Om dessa fall har det redan skrivits i pressen varför jag inte nu upprepar dem här. Det senaste fallet jag känner till är i alla fall från så sent datum som 2002. Offret var en nioårig flicka. 

I Finland fortsatte vargplågan under 1800 talet. Historikern Lappalainen har i en nyligen utkommen bok "Suden jäljet" spårat upp 193 fall av vargdödade människor i vårt land. De mest omskrivna fallen utgörs av de fyra barn som revs i Tammerforstrakten 1877 och de 22 barn som revs i Åbotrakten 1880-81. Jag skall här inte närmare gå in på dem eftersom redan mycket skrivits om fallen. Vargarnas tillvägagångssätt liknar mycket dem i Gévaudan. 

Som en kuriositet kan jag kanske i alla fall berätta att en av de tre vargarna som ansågs vara de skyldiga hade stoppats upp och visats på Kejserliga Senaten i Helsingfors. Därifrån hade den så småningom hamnat på Zoologiska Museet. När det inte mera var populärt med småbarnsätande vargar hade den gömts undan på vinden. De gamla konservatorerna hade visat mig den när jag började som elev i huset 1962. 

På sjuttiotalet ville jag som husets överkonservator ställa ut den men kustos, professor Göran Bergman, förbjöd mig. "Småbarnsätande vargar finns inte och har de funnits så får de inte finnas till!". 2004 tog jag fram vargen som ingen av den nuvarande personalen kände till. Man hade i tiderna böjt upp svansen på den så att den skulle likna en spetsracka. Svansskinnet hade till och med knäckts vid den hårdhänta proceduren! Ännu försöker man påstå att vargarna varit hybrider! 

Efter de nämnda tragedierna startades en statligt ledd utrotningskampanj av vargarna. Under tioårsperioden 1878 - 87 dödades åtminstone 1778 vargar och redan år 1900 var antalet endast fyra! De vargdödade husdjurens antal hade varit enormt. I lilla Ingå revs 1823, 6 föl, 10 hästar, 7 tjurar, 23 kor, 5 kalvar, 365 får och 18 svin. 1858-62 dödades enlig anmälda fall av varg 2 865 hästar, 1 093 tjurar, 4 514 kor, 5 422 kalvar, 25 974 får, 3 510 grisar, 3 221 renar. 1878-87 enligt anmälda fall 2563 hästar, 10 255 nötkreatur, 60 813 får och 2 082 svin. 

Ingen människa har därefter dödats av vargar i Finland. Förklaringen är enkel: Döda vargar äter inga småbarn! Fram till sjuttiotalet jagades varenda varg som visade sig i landet skoningslöst av rena folkrörelser beväpnade med allehanda vapen från två världskrig. 

Älgen återkom likt den från landet helt utdöda skogsrenen. Under senare hälften av 1900 talet har också antalet vargdödade hästar varit minimalt. Traktorn ersatte hästen och döda vargar äter inte döda hästar... 

Nu pågår en veritabel vargavel. Osäkerhetskänslan hos landsbygdens folk tilltar. Hållningen av tamkreatur skall omöjliggöras. Stövarjakten skall upphöra. Storviltet älgen och skogrenen skall nerbringas till mytiska populationer. 

En varg dödar enligt norska undersökningar i medeltal 13 älgar per år. Vi har nu officiellt 200 vargar men det inofficiella antalet 500 torde vara närmare sanningen. Låt oss säga att 5000 älgar går åt i år. Snabbt tiodubblas vargarnas antal likt de dödade älgarnas. Romantiskt skall vi åter få sörja de vargdödade barnen! Adertonhundratalets ideal skall återvända! 

Skendemokrati har ordnats med möten där folk har fått säga sitt men ingenting har beaktats. Besluten var redan fattade före de skendemokratiska mötena! Grundlagen som skall trygga säkerhet och utkomst åsidosätts! Statsmakten tvingar på oss en sänkt livskvalitet, otrygghet och sämre utkomstmöjligheter på landsbygden! 

För min frispråkighet i det så kallade naturskyddsämnet har jag utsatts för oräkneliga trakasserier och bland annat under pseudonym i offentlig debatt attackerats av en biolog anställd vid forststyrelsen samt i privat brev per e-post av vår främsta statsavlönade vargforskare hotats med påföljder. I totalitärstater tystas oppositionen. 

Realkunskap och sanning är farligt när man vill uppnå verklighetsfrämmande mål! Jag är glad att åtminstone presidentkandidaten Lax från början tagit ställning för realpolitik gentemot vargen. Inom det så kallade naturskyddet och religionen är alla lögner tillåtna. 

Jag har ägnat mitt liv åt informationen om naturen och det verkliga och realistiska naturskyddet och tänker fortsätta med det. Jag tål inte orättvisor och lögner!

Tillbaka