Förord
Debatten om varg har rasat i hela Europa ända sedan EU förpliktat sina medlemsländer följa ge-
menskapsrätten då det gäller frågor, som rör vargen. Just nu har debatten kommit in i ett skede,
där man saknar sakliga argument och i stället låter känslorna flöda. De få frön som sås i ett försök
att starta en saklig diskussion, blir snabbt nerslagna med glåpord och hotelser. Ställningskriget har
förflyttats till internet och politikerna intresserar sig för opinionsmätningar och valprognoser i
stället för hållbara lösningar.
Situationen förvärras av att allt fler människor tar del i debatten utan ha den minsta kunskap om
varken djur eller natur. I regel har dessa individer erhållit sina kunskaper från naturprogram på TV
eller besök på djurparker. Ännu sämre blir situationen, när de sk. sakkunniga och myndighteten
skaffar sin kunskap från avhandlingar, teoretiska studier och politiskt färgade undersökningar på
ett sätt, som får vår naturvård att driva iväg från praktik till virtuella världar.
Någon större förbättring finns inte att skönja, utan grundskolans biologiundervisning verkar vara
fullproppad med önskemål om hur den verkliga naturen borde se ut. Spåret är utstakat och nedräk-
ningen har börjat. Det första offret blir den äkta gråvargen.
Det är knappast en slump, att vargen fått huvudrollen som bov och / eller hjälte i spelet. Människans
och hundens inlärda sociala samspel med båda parternas förmåga till att tolka såväl känslor, gester
som mimik, har av en del människor överflyttats på vargen. Man ser vargen som en förlängning in
i de stora vilda skogarna och försöker via hundens "kusin" kunna uppleva den gränslösa frihet, som
urbana människor gått miste om.
Hundens och människans samlevnad började för mer än 10.000 år sedan. De äldsta fossila fynden
har daterats till denna tid och nu har man även funnit fossiler på Altai bergen i Ryssland (bild 1).
Dessa påstås vara upp till 33.000 år gamla även om en viss osäkerhet finns om dateringen.
Trots att hunden har förädlats och flera olika hundraser uppstått under tidernas gång, är vargen
närmare besläktad med hunden än dagens människa är med Neanderthal -människan. Detta med-
för, att det fortfarande är möjligt att korsa hundar med vargar och skapa nya raser med inslag från
båda arterna. Dessa korsningar kallar jag i fortsättningen för hybrider.
Genom att korsa hund med varg kan man skapa utmärkta brukshundar för olika ändamål, men en
korsning av hund och varg åstadkommer bara dåliga vargar. Dessa hybrider ärver ägenskaper från
hunden, som vargar inte har och som på ett dramatiskt sätt förändrar hybridvargarnas beteende
i naturen. Dessto värre är dessa förändringar alltid negativa för vargbeståndet och driver vargens
Bild 1. Altai hundens skalle
