Svensken föder upp

vilda djur för att ´plantera´ in

dem i naturen igen:

ÅTTA AV HANS VARGAR RYMDE

OCH SPRED SKRÄCK BLAND BEFOLKNINGEN

Djurtragedin började i nationalparken Bayerisher Wald utanför München. Först körde snöfräsen fast i det stora snödjupet i vargarnas privata inhägnad, sedan en traktor och slutligen även den specialutrustade Unimogen. Åtta av de sjutton vargarna, de yngsta, greps av panik av allt det här oväsendet, bet hål i det tre meter höga staketet och gav sig ut i friheten.

Många ödemarksbönder, mödrar och barn råkade i panik, och jägare la sig på lur. Alla jägarna ville se de elaka vargarna döda – och faktum är att det nu för första gången på 30 år flöt vargblod i Niederbayern.

Paniken var inte mindre i pressen. Tidningen ”Frankenpost” upptäckte två vargar vid Autobahn, ”Abendzeitung” spanade in vargar i Hallertau. München-bladet ”tz” konstaterade att det nu fanns vargar i den gamla koncentrationslägerorten Dachau, men ”Bild” tog i alla fall priset med sin rubrik: ”Vargar ylar utanför München”.

Snart hade man sett fler vargar i Bayern än vad som förekommer i de tyska sagorna, och nationalparkschefen dr Hans Bibelriether talade om en ”vargpsykos”, medan institutet för viltforskning vid universitetet i Göttingen ordade om hysteri från befolkningens sida.

Befolkningens hysteriska beteende underblåstes av polisen, eftersom det sk Landgendarmeriet skickade ut högtalarpatruller som varnade med parollen: ”Lämna inte barnen ensamma i skogen.”

Sagan om Rödluvan och vargen började nu bli rena mardrömmen för barnen.

När skogvaktaren Karl Heidenreich en kväll hörde sina fyra gäss snattra i trädgården, kunde han knappast ana att han snart skulle göra sitt stora framträdande som vargdödare. Gäss brukar ju snattra även när de inte egentligen har någonting att snattra för, men den tappre skogsmannen var dock varnad: det fanns vargar i trakten.

Skogvaktare Heidenreich kastade en blick ut genom sovrumsfönstret och fick se två par vargögon blixtra emot sig. Han tog fram sitt jaktgevär, och tre skott dånade ut i natten.

Kvar på valplatsen i trädgården blev en varg vid namn ”Braunauge”, två och ett halvt år gammal, 35kg tung och räknad som en av de stora attraktionerna i nationalparken. Vargen hängdes upp till allmänt beskådande, och Heidenreich kunde njuta av folkets jubel.

Den unga vargen var liksom sina kamrater uppfödd av den svenske beteendeforskaren Erik Zimen, i italienska Abruzzen. Därifrån reste han genast upp till Bayern för att följa och ingripa  i händelseutvecklingen.

Den 35-årige forskaren, elev till den berömde professorn Konrad Lorenz, förklarade för pressen:

-         Ännu har aldrig en varg angripit en människa. Såna historier är uppfunna och lögnaktiga. Husdjur som kor, svin, hundar och katter är mycket farligare för människan än vargen!

Men Erik Zimen hade inte riktigt rätt. Några veckor senare hittades femårige Roman Frisch vargbiten i en park utanför München.

Upptäckten fick föräldrarna i Bayern att rasa. Kravet att Erik Zimen skulle avliva även resten av vargarna skallade på nytt. Mödrarna i trakten vågade inte längre släppa ut sina barn. Föräldrarna höll barnen hemma från skolan.

Flera experter trädde fram och stödde Erik Zimens åsikter att vargarna var ofarliga. Nobelpristagaren Konrad Lorenz yttrade bland annat:

-         Bli inte rädd om ni ser en varg. Vargar angriper bara sjuka eller sårade djur. De är ett sorts sundhetspolis i skogen.

*****

(Anmärkning. Även en Nobelpristagare kan ha fel!

I examensarbete av Camilla Wikenros, 2001, med handledare Håkan Sand, konstaterades att vargen i stort sett enbart livnärde sig på fullt friska bytesdjur!)

*****

Men vargarna litar uppenbarligen inte på de tyska myndigheterna. Flera av rymlingarna har setts på den tjeckiska sidan av gränsen – en utveckling som Erik Zimen är mycket nöjd med.

-         Tjeckerna är stolta övar sina vargar, säger han.

Erik Zimen har länge kämpat för att få plantera tillbaka vargen i den svenska naturen. Hittills har han inte haft någon framgång i sina försök, eftersom rädslan hos såväl allmänhet som myndigheter är stor. Men Erik Zimen har inte slutat att hoppas. En dag kanske hans bästa vänner än en gång strövar i våra skogar. █