De skandinaviska vargarnas ursprung
Besvärande ”lögn”
I ett mycket tidigt skede förklarade forskningen att de vargar som dykt upp i Sverige och Norge hade vandrat in ifrån Estland. Sedan ändrades detta påstående till att vargarna vandrat hit på egna ben ifrån Finland och Ryssland. De hade upprepat detta påstående så många gånger så att till och med dom själva trodde på denna ”lögn”.
De var så övertygade i sin tro på ”lögnen” att de igångsatte en genetisk undersökning för att få möjlighet att lägga fram DNA-bevisning för att ”lögnen” var en sanning. Här åkte de på en blåsning!
Av forskare Anna-Karin Sundqvists rapport från året 2001 framgick att sannolikheten för släktskap mellan Sydskandinaviska vargar och vargar i Finland, Ryssland eller Baltiska länder är mikroskopisk eller ännu mindre. Detta forskningsresultat har sedan vargforskarna medvetet undvikit att beröra under nära nog 15 år.
Slutsatsen av denna upptäckt gjorde att något måste göras så att ”lögnen” inte kom till allmänhetens kännedom.
DNA-analyser förvanskas än idag?
Den mest använda metoden för att konstatera släktskap mellan individer och för att kartlägga vilka vandringar som människor och djur har gjort är att kartlägga Y-kromosomen. Den går oförändrad från far till son och är den metod som ger det säkraste resultatet. Det var den metoden som Sundqvist nyttjade och som gav det oönskade resultatet. Forskningen åkte på en blåsning!
För att forskarnas trevliga tillvaro inte skulle behöva avslutas som en följd av forskarnas oönskade resultat så började man snabbt att gå över till andra metoder vad gäller analyser av DNA. Dessa metoder används än i dag. Metoderna ger utrymme för ”tolkningar”, ”gissningar” eller ”kvalificerade lögner”.
Vargforskarna i Skandulv har idag mycket att förklara inför allmänheten i våra länder!
Y chromosome haplotyping in Scandinavian wolves (Canis lupus) based on microsatellite markers. … Läs mer
Sundqvist AK1, m. fl. (2001)
