I samband med rastning av familjens jämthund under gårdagen hände något mycket intressant.
Vi gick längs en stig vi ofta följer. Plötsligt markerar hunden kraftfullt för färskt spår. Vid den här tiden när blåbären börjat mogna brukar björnen ibland hälsa på i området. Jag kollade noga efter spår på platsen där jämten visade störst intresse.
När jag sedan lyfte blicken står jag öga mot öga med en rovfågel som befinner sig på marken.
Jag backar snabbt med hunden som jag binder upp vid ett träd och tar sedan fram mobiltelefonen med kamera och tar ett par bilder. Nyfikenheten tog överhand och jag skyndade mig hem och stängde in hunden i bostaden. Sedan tog jag fram systemkameran med zoomoptik 80-200 och skyndade mig tillbaka till fågeln. Den fanns fortfarande kvar och jag lyckades ta några bilder till. Jag ville störa så lite som möjligt och vände därför om mot hemmet igen. Väl hemma kunde jag skicka bild av fågeln till Henry Pollack i Leksands Fågelklubb. Han hjälpte mig med identifieringen. Andningshålens utformning på näbben är ovala och det kännetecknar bivråken.
Vad finns då att berätta om bivråken?
Så här lyder text från Naturhistoriska Museet under rubriken ”Fakta om naturen och rymden”:
Bivråk,
Pernis apivorus
Bivråk är något större och mer långvingad än ormvråk, som den liknar
och är lätt att förväxla med. Halsen är utdragen, och det påtagligt lilla
huvudet hålls något upplyft i flykten, vilket ger den ett snällt utseende.
Det gula ögat är runt till skillnad från de flesta andra rovfåglar. Även
stjärten är lång, och den har buktade ytterkanter och 1-2, sällan 3,
mörka band vid basen.
Den har ett ganska brett, mörkt terminalband, och partiet mellan det och
de basala banden är tvärstreckat. Fjäderdräkten är annars ganska variabel
från mörk form, via mellan och ljus till rödbrun form. Ungfåglarna har en
annorlunda form än de gamla eftersom stjärt och vingar inte är fullt utvuxna
när de företar sin första flytt söderut. Under glidflykt har den något nedåtvinklade
vingspetsar, medan vingarna hos ormvråk då är svagt uppåtvinklade.
Bivråken är en utpräglad skogsfågel, där den för en undanskymd tillvaro.
Under eftersommaren kan man få se hanens märkliga flyktspel då han under
det att han stiger sträcker vingarna rätt upp i luften och slår ihop dem med
en tydlig smäll.
Av namnet skulle man tro att den främst lever av bin, men födan består
huvudsakligen av jordgetingar och innehållet i deras bo (vaxkakor, larver,
puppor och getingar). Antalet par uppskattas till 6 400 (1995), men den
minskar i antal.
Bivråk flyttar under augusti och september till Västafrikas regnskogar.
Återvänder till Sverige under maj månad.
Högsta kända ålder är 29 år.
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet
Litteraturtips:
Staav, R. & Fransson, T., 2007. Nordens fåglar. Prisma, Stockholm.
Jag har inget uttömmande svar på varför fågeln betedde sig som den gjorde. En känsla säger mig att det rör sig om en oerfaren ungfågel. Jag kunde inte släppa tanken på att det kanske var något som var fel med fågeln, sjukdom, undernäring eller någonting annat.
Framemot kvällen återvände jag därför tillsammans med jämthunden till samma område och närmade mig platsen med stor försiktighet. Fågeln var borta! Jag lät hunden nosa väldigt noga. Jämten visade inte något tecken på att fågeln lämnat området i någon särskild riktning. Inte heller upptäcktes någon kraftig markering när vi slog en ring runt området. Fågeln tycks ha gjort det som var naturligt – den hade flugit sin kos!
Och jag fick ett minne för livet.
Harry Fredriksson
18 augusti 2015
Här är en länk till Leksands Fågelklubb … Klicka här
Jag fyller på med en berättelse från min tidiga ungdom som också gäller bivråk.
Söder om Björbo finns en sjö som heter Tyren. Där häckade bivråken. Den välkände naturfilmaren och oerhört skicklige fågelimitatören Jan Lindblad bevakade redet under en häckningssäsong. Hans koja i trädtoppen var mycket spännande. Den var gjord av bräder som spikats på vardera sidan om en trädstam. Sedan var den klädd med säckväv i alla riktningar. Det som särskilt etsat sig fast i minnet var att han lät surra fast sig när han var i kojan. Risken var stor för att somna när tiden blev lång … och det var långt ner till marken.
Se Jan Lindblad i Hylands Hörna … Klicka här
