Var kommer de ifrån? Importerade?

Vad betyder detta?

Sker ett utbyte på naturlig väg eller ges det hjälp till dessa alfa-djur…

(Källa: Naturen for alle, översättning Harry Fredriksson)

<< I Dals Ed-Halden-reviret har den gamla tiken bytts ut>>

Nyare forskning har visat att det möjligt att identifiera individer baserat på DNA som tagits från spillning.

Detta öppnar upp för en ny metod i populationsövervakningen som kan komplettera de traditionella metoderna som baseras på spårning och registrering av revirmarkerande par och familjegrupper.

Genom att samla in spillning från de olika reviren, kan man genom modern DNA-teknik kartlägga hur många individer som finns i det avgränsade området och analysera släktskap mellan de olika individerna.

I denna rapport presenteras DNA-analyserna från material som samlats in vintrarna 2007/2008 och 2008/2009, samt material som samlats in på barmark och den första spårsnön sensommaren och hösten 2009.

Vi studerar i första hand de vargar som har identifierats inne i reviren och ser på kontinuitet och turnover bland ledardjuren. Vi fokuserar sedan på föryngring och identifiering av valpar, samt identifiering av eventuella immigranter från den finsk-ryska populationen.

Totalt 201 prover, insamlade under perioden 2007.10.01 – 2009.11.11 lämnades in till analys vid laboratorierna hos NINA och EBC i Uppsala. 141 av dessa gav en DNA-profil av tillräckligt god kvalitet till att kunna individbestämmas (Bilaga 1).

I de fall vargspecifikt kärn-DNA har urskiljts, har vi genomfört genotyping av dessa med nio mikrosatelitmarkörer enligt följande: [c2017, (Francisco et al. 1996), vWF (Shibuya et al. 1994), u109, u173, u225, u250, u253 (Ostrander et al. 1993) og PEZ06, PEZ12 (Perkin–Elmer, Zoogen; FHCRC Dog Genome Project).

Dessa markörer användes för att särskilja olika individer. Prov som var identiska på tvärs av dessa markörer klassificerades som representanter för en och  samma individ. Alla de individer som inte tidigare fanns representerade i vår interna databas över olika individer, blev genotyped med ytterligare åtta loci: c2001, c2006, c2088, c2096, c2079 (Francisco et al. 1996), PEZ01, PEZ03, PEZ05, (Perkin–Elmer, Zoogen; FHCRC Dog Genome Project).

På detta sätt blev alla individer, både tidigare kända och nya, genotyped på tvärs av 17 loci vid avslutad analys. Alla individer blev också könsbestämda med hjälp av könsbundna DNA-markörer (en på X-kromosom och en på Y-kromosom).

Den skandinaviska vargpopulationen skiljer sig genetiskt från populationerna i Finland och Ryssland (Vila et al. 2003). Man kan härmed med hjälp av varje enskild individs genotype avgöra sannolikheten att den har sitt ursprung i Skandinavien eller om det är en immigrant från öst. Vi har använt metoden enligt Pritchard et al. (2001) för att fastställa ursprunget till varje analyserad individ. För att åskådliggöra fördelningen av genetisk variation mellan individer, körde vi en klusteranalys (Factorial correspondence analysis, FCA) i Genetix (Belkhir et al. 2004).

Släktskap mellan individer bestämdes med hjälp av metoden som beskrivits av Kalinowski et al. 2006. Information om förmodad status på de olika proverna (t.ex. förmodad mor / förmodad avkomma), användes aktivt och testat med hjälp av DNA-profilerna tillhörande respektive prov.

Figur 4. Fördelningen av genetisk variation mellan individer av skandinavisk varg, finska vargar och hundar. Fyrkanterna symboliserar enskilda individer och avståndet mellan dem indikerar relativt släktskap.

I Dals Ed-Halden-reviret har den gamla tiken bytts ut. Det är emellertid omöjligt att fastställa om tiken som observerades i reviret i december 2008 (V278) är alfatiken eller en av valparna från 2008. Det bör påpekas att V214 och V247, som båda är avkommor från från gammeltiken och har uppehållit sig i reviret tidigare, nu har lämnat reviret. Sista observationen av de båda är i Aremark kommun.

Referenser.
NINA 410 DNA-analyser i overvåkingen av den norske ulvebestanden 2007 -2009
A-K Sundqvist : ” Y-chromosome haplotyping in Scandinavian Grey Wolves based on microsattelite markers.” Tidsskrift : “ Molecular Ecology” 2001 nr 10 side 1959-1966