Lars Toverud, Oslo

Den gången när den juridiska rådgivaren i Bellona blev intervjuad i tidningen Finnmarken 8. april
2000 ( jag tror att detta fortfarande är aktuellt):

”Rovdjur hotar mänskliga rättigheter

- Den särnorske ivraren för att öka antalet rovdjur hotar de mänskliga rättigheterna. Norge går också
mycket längre än vad den internationella konventionen kräver när det gäller att bevara rovdjuren,
säger Bellonas juridiska rådgivare Jon Gauslaa.

Rovdjursmotståndarna får på detta sätt hjälp ifrån högst oväntat håll. Gauslaa har mot bakgrund som huvudsekreterare för Samerettsutvalget god inblick i rättigheter för minoriteter.

Han betvivlar inte att den norska politiken med att öka antalet rovdjur är ett hot mot de mänskliga rättigheterna.

- När rovdjuren blir ett hot mot utövningen av minoriteters traditionella näringar, är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna nedtecknat i artikel 27 i FN´s människorättskonvention, säger han.

Konventionen blev införlivad 1999 i norsk lag i den så kallade människorättslagen, och är därmed gällande lag i Norge. Konventionen skyddar etniska minoriteter och deras traditionella näringsutövning.

- Renskötsel är ett sådant exempel, det är också fårskötsel i den grad den tillhör en etnisk minoritet.

Gäller konventionen för etniska utövare i ett område som också bebos av norrmän, så gäller den automatiskt för norrmän som är bosatta där, utifrån generella inte diskriminerande bestämmelser.

Bernkonventionen om bevarande av artmångfald som Norge undertecknade 1986, är inte införlivad i vårt lagverk. Det innebär att när dessa hänsyn blir ställda mot varandra, måste hänsyn till rovdjuren ge vika till förmån för de mänskliga rättigheterna.

Gauslaa menar att Norge har varit alltför ivriga med att dyrka fram rovdjursbestånden.

- Vi har idag ett mycket större problem än vi hade år 1986, då vi undertecknade. Det är bara Norge och även Sverige som har ökat sina rovdjursbestånd efter att man internationellt antog konventionen.

Bellonajuristen betecknar situationen som olycklig och ohållbar, och näringsutövarna som önskar att åberopa sina mänskliga rättigheter från konventionen och gällande norska lagar, måste antingen appellera till myndigheterna att själva städa upp, eller också tvingas de utöva rättssak mot staten.

- Staten måste själv inse detta och göra någonting åt det. Alternativet är att utövarna själva inleder rättssak, säger Gauslaa.”

Översättning: Harry Fredriksson
ansvarig utgivare