Åter igen figurerar det uppgifter i media om att det skulle tjuvskjutas stora mängder med varg och till intäkt för detta tar man det faktum att vargstammen inte ökar i den takt det antagits att den skulle öka i. Dessutom så har ett stort antal vargrevir, framförallt i Dalarna, försvunnit. Förutom att varg skulle tjuvskjutas så påstår miljöåklagare Åse Schoultz att denna jakt skulle vara organiserad.

Jag förnekar definitivt inte att det med stor sannolikhet tjuvskjuts en och annan varg i Sverige. Nej, det jag främst ifrågasätter är om denna tjuvjakt är så omfattande som det påstås och om den dessutom är organiserad? Huruvida tjuvjakten är så omfattande som det påstås är i dagsläget svårt att bemöta eftersom det bara handlar om påståenden så långt. Någon vetenskaplig rapport eller annat material som visar hur man räknat har jag inte sett till dags dato, men det ska tydligen komma en sådan rapport inom kort, varvid jag säkert får anledning att återkomma i den frågan. När det sedan istället gäller den påstådda organiseringen av illegal vargjakt så begriper varje socialt aktiv människa att detta inte skulle fungera i verkligheten. Skulle det finnas en så omfattande organiserad illegal vargjakt att hela Dalarna blev vargtomt så skulle information läcka. För att klara av ett sådant projekt, eller ens en bråkdel så stort, skulle det krävas många inblandade människor. Inte minst skulle alla jakträttshavare i vargrevir, vilket är flera tusen, vara inblandade. Detta då jakträttshavare är känsliga för okänt folk med vapen på sina marker. En okänd person med vapen skulle snart vara konfronterad och utan legitimt skäl polisanmäld. Således måste massvis med människor ingå i den påstått illegala vargjakten, för inte skulle ett organiserat gäng klara av att skjuta bort hela Dalarnas vargpopulation på bara egna marker. Det faller på sin egen orimlighet. Så, skulle organiseringen vara av den grad som miljöåklagarna påstår, så skulle hela Dalarna snart veta vad som pågick och vilka som låg bakom det hela. Skvallret skulle gå.

En fråga som däremot måste diskuteras och som skulle kunna ligga bakom åtminstone en del av de vargar som försvunnit är att de är fullkomligt legalt skjutna och detta skulle även kunna förklara de inläkta hagel och kulfragment som kan hittas vid obduktion av vargar som dött på annat sätt än genom illegal jakt och som SVA obducerat.

Idag finns möjlighet att genom 28 § jaktförordningen (JF) skydda tamdjur, däribland jakthundar, mot angrepp av fredade rovdjur genom att skjuta dem. Så en lantbrukare eller jägare som får sina djur angripna kan alltså skjuta exempelvis en angripande varg helt legalt. Frågan är vad som händer sen.

Vi vet att det finns flera exempel på att personer misstänkts för illegal vargjakt på väldigt lös grund (bl a det så kallade Lillhärdalsfallet) och som fått suttit häktade långa stunder, fått vapen beslagtagna i åratal osv och sedan blivit friade. Samma sak har miljöåklagare valt att driva fall där folk skyddat sina tamdjur med stöd 28 § JF (t ex det s k Sjundafallet) och på det sätt orsakat stort lidande för personen som sköt en varg helt legitimt och som dessutom blev stödd av länsstyrelsen personal i sin bedömning av situationen. I båda dessa fallen har åklagarens fria fantasi skenat iväg och jag kan visa på mängder av exempel på fullt normala företeelser som åklagarna fått till djupt komprometterande aktiviteter.

Legalt skjutna vargar blir inte rapporterade

Mot bakgrund av ovanståede kan man fundera hur en person som med all rätt värnar sitt tamdjur och skjuter en varg kommer att reagera efter skottet? Kommer denne att tänka att ”nu måste jag ringa länsstyrelsen” eller kommer personen att fundera mer än en gång innan hon kontaktar myndigheterna? Har man i bakhuvudet att det här kan medföra att jag blir häktad under lång tid, att jag blir av med mina vapen i åratal och att jag måste lägga årsarbetskrafter på att försvara mig mot mer eller mindre godtyckliga anklagelser från rättsväsendet, ja då är sannolikheten rätt stor att man låter telefonen ligga i fickan.

Med detta kan alltså vargar dödas helt legalt. Efterarbetet däremot bryter mot lagen (28 d § JF) eftersom man måste anmäla till länsstyrelsen det skedda. Men detta är ett övertramp av ringa beskaffenhet som i värsta fall medför bötesstraff.

I ljuset av de erfarenheter som finns framstår risken för ett bötesstraff som en låg kostnad att ta för att slippa åratals krångel med rättsvårdande myndigheter. Inte minst med tanke på de lösa grunder som vapen kan beslagtas. Vapen som ska användas för att skydda tamdjur eller för att bedriva det största intresse man har, jakt.

En underlåtenhet att anmäla påskjutna rovdjur till länsstyrelsen skulle även kunna förklara de läkta skottskador som påträffas vid obduktion av dem. Det är inte etiskt att låta skadade djur gå, men i valet av omsorg om ett djur eller sig själv och sin familj kan frågan synas enkel för många. Skadorna behöver som sagt var inte härröra från illegal jakt utan från en rädsla för myndigheter och ett långsamt rättsväsende som gör att man riskerar åratal av problem när man skyddar sina djur.

Så vad är lösningen på detta? Den är ganska enkel. Åklagarmyndigheten måste se till att skaffa sig jaktlig kompetens med mångårig erfarenhet av praktisk jakt som kan säga stopp när åklagarna börjar låta fantasin skena iväg. Detta skulle göra att allmänhetens förtroende för miljöåklagarna skulle kunna återvinnas och då skulle också mörkertalet för legalt dödade rovdjur minska drastiskt.

K. R. Hermansson

Ansvarig utgivare: Harry Fredriksson