Den skandinaviska vargens utseende Kaj Granlund 2019-03-17
Jag beundrade ett”faktablad” från Viltskadecenter (2012-1) som beskriver den skandinaviska vargen. Förolämpar vi vargen eller vetenskapen med dessa ”fakta”? Väldokumenterad kunskap om vargen och dess utseende har funnits tillhanda i närapå 300 år och det borde inte finnas någon orsak att man i en beskrivning av vargen avviker från detta. Om en ”varg” avviker från beskrivningarna är det ingen varg utan då måste man revidera metoderna för artbestämning. I naturen är det bara utseendet som avgör.
Anpassning (adaption) är en genetisk förändring som ger högre fitness i den rådande miljön och optimerar varje art för sin omgivning. Anpassningen tar hundratals generationer och ger som slutprodukt en art som till utseendet är optimal för sin omgivning och där variationerna bland individerna är minimala!
Att en varg kan se ut ”hur som helst” stämmer globalt men inte lokalt och även i dessa fall gäller variationerna bara nyanser.
Vargens ansikte
Vi jämför skallarna på Bild 1 och Bild 2. Även för den mindre erfarna biologen är skillnaderna uppenbara.
Den sk. vargen på Bild 1 uppvisar några för vargar främmande drag.
a) Ett litet och hundaktigt huvud.
b) Bruna och framåtriktade runda ögon.
Bild 2 uppvisar varghuvud från Skandinavien till den sibiriska ostkusten.
Vi ser snabbt att vargarna på Bild 2 är så gott som identiska vilket bevisar, att de regionala variationerna inte är så stora som våra forskare brukar påstå.
Vargens ögon är alltid gula eller gulbruna. Ögonfärgen varierar inte hos vilda djur vilket den gör hos tama djur som t.ex hundar. Vargen är aktiv i skymning och dess syn och ögonens konstruktion påminner om nattdjurens. Vargen har en reflekterande hinna i ögat (Tapitum lucidum) som reflekterar inkommande ljus för att förstärka synen.
Vargens kropp
Vargens kropp har formats av evolutionen, inte av vår dna-forskning. Ryggens och lårbenens styrka är avgörande för dess överlevnad. Biologen Leonid P. Sabaneev skrev i sin bok om vargen att: ”Vargen lever på sina tänder och bakben”. Dr. Erik S. Nyholm hävdar att den kraftiga lårmuskeln alltid döljer hanens penis.
Vargen har kraftiga rygg- och nackmuskler vilket gör att den är oerhört styv. En varg klarar inte av att slicka sår som uppstått på ryggen eller sidorna. Detta är grundorsaken till att vargen är feg och undviker konfrontationer med okända varelser. Den är fegare på sommaren då pälsen är tunnare och ger sämre skydd. Detta har som följd att den fullvuxna vargen inte heller håller sitt huvud högt för den korta och tjocka nacken böjer sig inte (kolla ”hunden” i Bild 6).
Viltskadecenter visar på Bild 3 en ”varg” som närmast kunde kallas för utställningsvarg. Normalt står inte vargen på detta sätt med bakbenen utsträckta bakåt. En schäfer gör det men inte en varg. Vinkeln mellan lårben (feboris) och vadben (fibula) är i regel mellan 80 och 90 grader. Samma fenomen ser vi på vinkeln mellan överarmsbenet (humerus) och underarmen (radius och ulna). Dessa vinklar är helt avgörande för att vargen skall kunna löpa snabbt i skog och mark och även avgörande för att den skall klara av snabba rörelser vid jakt.
Vargens magsäck är anpassad för oregelbunden föda och den är tillräckligt stor för att klara av flera kilo kött. En liten magsäck, uppåtböjd mage och låg bröstkorg är typiska för hund med regelbunden kost och vittnar om svaga muskler i ryggen – något som vargar inte har.
En för vargen främmande gångart kan ses på Bild 6 och den uppstår som följd av en felaktig kroppsbyggnad.
Huvudet i förhållande till kroppen
Vargens huvud är ca. 30 % större än hundens huvud och intrycket av ett massivt huvud stärks av de kraftiga okbågarna och käkens muskulatur samt på vintern av vargens kraftiga ”polisonger”.
Den s.k. Sjundatiken på Bild 7 är ett typiskt exempel på ett missfoster, som inte under några omständigheter uppfyller vad som jag sagt om vargens utseende.
Vargens svans
Bild 8 visar en ung varg med vit svansspets. Samma fenomen ser vi på Bild 6. Vargen har alltid svart eller mörkbrun svansspets för den enkla orsaken att spetsen består av långa stickelhår som alltid har mörka spetsar. Detta gäller även vargens arktiska underarterna som t.ex C. l. arctos. Den mörka svansspetsen beskrivs av samtliga forskare (Bibikov, Heptner & Naumov, Pulliainen, Nyholm m.fl.).
Vargens klor
Vargens klor är alltid svarta och det hänger ihop med det enkla faktum, att pigmentet (eumelanin) inte bara färgar klorna svarta utan även stärker dessa. Därför har de svarta klorna överlevt i kampen om tillvaron medan de vita/gula klorna fått backa.
Vita klor, hovar eller klövar finns inte hos vilda djur och t.ex. hästägare undviker hästar med ljusa hovar eftersom de är svagare än mörka hovar.
Den gula pälsen
Svenska experter var rörande eniga om att Junseletiken med sin gula färg var en genetiskt viktig varg. Jag håller med på en punkt. Den var genetiskt annorlunda men den hade hämtat in nya hundgener i den skandinaviska vargstammen.
Den gula färgen uppstår av en genvariant (allel) i ASIP-genen (Aguti), som kallas för ay. Normalt uppvisar en varg allelerna aw/aw som står bakom vargens normala färgsättning.
Genetisk forskning i Oslo har påvisat att Junseletikens färglocus A uppvisade ay/aw. Samma torde man se på vargen i Bild 10.
Bild 12 visar två syskon ur samma kull. Den ena uppvisar allelerna aw/aw och den andra allelerna ay/aw. Utgående från detta kan vi bevisa, att en av föräldrarna också uppvisade allelerna ay/aw.
Det intressanta är, att det finns vetenskaplig forskning som stöder påståendet att allelen ay härstammar från hund. Se forskning gjord av bl.a. professor Sheila Schmutz från Kanada.
Summa summarum
Jag uppmanar våra forskare att hålla sig till befintliga beskrivningar om hur vargen skall se ut. Har vi ett avvikande utseende men genetiska tester indikerar, att det trots allt är fråga om varg, måste genetiken revideras. Morfologin kan inte påverkas, eftersom vargen inom taxonomin definieras av sitt utseende och beteende.
Här finns artikeln för utskrift
…Läs mer
