Förord.
Det
var väldigt
spännande
när
min
äldsta
bror
Håkan
berättade
flor
mig
att hans
blivande
svärfar
hade
fått
en
Havstjäder
i
strömmingsryssjan
vid
Stubbens
sr
i
Monäs.
Jagvar
väl
kanske
äIta
är
vid
det
laget. Havstjädern
var
rdtfr.
ovanlig.
Fångade
exemplar
stoppades
därfor
nästan
alltid
upp
och
bevarades som
sådana
i
skolor
och
privathem.
När
jag
växte
upp
fick
jag
själv
som
tonåring stifta
bekantskap med
den
gåtfulla Havstjädern
som
då
ibland
sågs
torkande
sina
vingar
på något
litet
skär
i
det yttersta
havsbandet
på
somrarna.
Inomskärs visade den
sig
aldrig.
I
Samskolan i
Nykarleby
fick
jag
av
min biologilärare
Storå lära
mig
att Havstjäderns rätta namn
var
Storskarv och att den
inte
häckade
i
Finland
utan
bara
var
en
tillftillig
gäst
från
Norra
Ishavet.
Samma sak
fick
jag veta
när
jag
något år
senare
blev medlem
av Ostrobotnia
Australis i
Vasa
och där
fick
beundra
en
"uppstoppad"
Storskarv.
I
Finsk
Exkursionsfauna
tryckt
1915 bekräftas
att
fageln
endast
uppträder som strykande och
icke
häckande
ettåringar
i
Finland.
Detsamma
berättas
i
Skolzoologi
tryckt
1904.
Som sjuttonåring
vistades
jag
under
sommaren på
Naturhistoriska
Riksmuseet
i
Stockholm
och
ett år
senare
började
jag
mina
studier vid
Helsingfors
universitets
Zoologiska Museum. Jag
tog
1964
en officiell
naturhistorisk
musei-konservatorsexamen
i
Bremen i Tyskland
vilket
var
den
ftirsta
av
sitt
slag i
vårt
land.
Mycket
betydande
morfologiska
och
anatomiska
kunskaper krävdes men
dem
hade
jag
fatt via mina
lärare
i Helsingfors dit
vi
kan räkna
Dr.
Paul
Kriiger
som
var
en
skicklig
zoolog
samt professorerna,
ornitologerna
Bergman och
von
Haartman.
1966
tillträdde
jag
tjänsten
som
konservator och
direktörsassistent
vid
Musöe des
Sciences
Naturelles
i
Orlöans,
Frankrike' Där
fick
jag
for
forsta
gången
stifta
bekantskap
med den skarv
som
på
svenska kallas
mellanskarv
eller
kinaskarv. Det torde ha
varit
1968
när en
sådan satt och
torkade vingarna
på
en
rotvälta
på en sandbank
i
Loire-floden
mitt
i
staden.
Skarven
var
en sällsynthet
som
folk
gära
ville
se
och
de
vallfiirdade
rentav
for
att
få
se
skarven. Jag
såg
den
själv åtskilliga
gånger men
tänkte inte
på
att det
var
någonting
speciellt med
den
trots
att
jag
redan
då
visste att
det
inte
var
samma
skarv som
den
jag
sett
i
Finland.
På franska används
enbarl
namnet Cormoran eftersom Storskarven
inte
påträffas
i
landet.
I
Finland
känner finnarna fortfarande bara
till
namnet
Merimetso
eftersom
enbart
Storskarven
tidigare forekommit
här och
detta
i form
av strykande ungfåglar.
1970
tillträdde
jag
tjänsten
som
konservator
vid Zoologisk
Museum,
Universitetet
i
Bergen,
Norge
och
fick
då
stifta
närmare bekantskap med
de
verkliga
storskarvarna
samt toppskarven.
De
var
normalt
jaktvilt
och
