storskarven
jagades främst under
vintern
när
den
som
strykfagel
från Ishavet
också
sågs
lär,gs
kusten
vid
Bergen. Den nännaste häckningsplatsen torde
ha
varit
på
Rundöy
mellan
Bergen och
Trondheim. Mellanskarven/Kinaskarven
fanns
då
ännu
inte
i
Bergenstrakten.
Mina
kunskaper
om
skarvarna
fordjupades
betydligt
undertiden
i
Bergen.
I
slutet
av
1971
tillträdde
jag
tjänsten som
chefskonservator
vid
Universitetets Zoologiska Museum
i
Helsingfors.
Denna
$änst
behölljag
i
sexton år. Som varande huvudansvarig
for
samtliga samlingars materiella
tillstånd
känner
jag
mycket väl
till
museets samlingar och också
vår
faunas
historia.
Enligt
den gamla tjänstestadgan
given
av tsar
Nikolai
I
som under
min
tid
ännu
var
i
kraft tillhörde
Konservatorn också lärarkåren
och
var
föreläsningsskyldig.
Detta
faktum
utnyttjades också
på
grund av rnina
djupa
kunskaper
i
ryggradsdjurens
morfologi
och anatomi.
Jag
kom
därigenom att
hålla
föreläsningar
både på den
finska
och
den svenska sidan
vid Zoologiska
Institutionen
samt
vid
Veterinärmedicinska
Högskolan.
1985
återvände
jag
till
Frankrike
där
jag
denna gång
stannade
i
sexton
år
som museichef
och
erhöll
bland annat
för
rnina kunskaper
det
franska
förtjäntekorset
for
Vetenskap
och
Konst.
Jag
upplevde
skarvpopulationens
veritabla explosionen
i
Sydeuropa
och
fick
återuppleva
den
i
Finland
vid
min
återkomst
200i
som
chef
for
Borgå Naturhistoriska
Museum.
Under
sammanlagt
två
år har jag
senare
fungerat som professor
i
zoologisk museiteknik
i
Kina ocli
där
kunnat
stifta
bekantskap
med
kinaskarven också
i
dens
ursprungsland.
Alla
de
märkliga
lögner
som
sprids om Storskarven
och
Kinaskarven
har
gjofi
att jag beslöt
att
skriva
denna
upplysningsbroschyr
för
att
berätta
fakta
orn skarvarna.
Borgå
i
november 2015.
Eirik
Granqvist
