konservator Magnus
von
wright.
I
övrigt
citerar
han
flera
gånger
von
wright
som kunskapskälla gällande storskarven.
Nilsson
använder
sig
också
av
det gamla
svenska
namnet Hafstjäder.
Han berättar att
det
finns
två
varianter.
En
mindre
och
en
störe.
Den
mindre
kallar
han
för
Mellanskarv och
den större
för
Storskarv. Han påpekar också
att man nog borde
åtskilja
dem som
olika
after och inte
sammanblanda
dem
vilket
då
redan
hade
kommit
på
modet.
Som
von Wrights efterfoljare
har
jag
kunnat
konstatera
att
det
vid
Zoologiska Museet inte finns eller
har
funnits
några som
lielst uppgifter
om
gamla
häckningar
i
vårt
land
vilket
nu
ofta
hävdas.
Den uppgiften grundar
sig enbart
på
önsketänkande och fantasi. Häckande storskarvar
i
Finland
har
aldrig
ftrekommit
och uppgiftema
om att
så
varit
fallet
for
fyra
hundra
år
sedan
eller
mera är
enbart klara
lögner.
Inte heller har skarvarjagats
i
vårt
land någonsin under
historisk
tid vilket
hävdats.
Att
någon
skaru skjutits
tillftilligt då
och då
har
förekommit
men aldrig
någon
verklig
jakt
for
skarvarna har
varit
flor
sällsynta
till
det.
Storskarvarna
bildar aldrig
lieller
några
stora
flockar.
De
fiskar
ensamma
eller
högst
några
individer
I
il
lsammans.
Samtliga storskarvar
jag
sett
"uppstoppade"
i
vårt
land,
inkluderande
dem som
uppbevaras
i
Zoologiska
museets,
numera
Naturhistoriska
Centralmuseets
skinnsamlingar
utgörs av ungfåglar.
Inga äldre
faglar
eftersom de
inte
förekommit
i vårt
land.
Förklaringen
är
enkel.
De
äldre och
könsmogna storskarvarna
håller
sig
till
det
verkligt
salta havet
vid
Isliavets
och Atlantens kuster
och
uppträder
varken
i
brackvatten
eller
sötvatten.
De
storskarvar som
setts
och
ses
i
Finland utgörs
och
utgjordes
av
strykande,
ännu
inte
könsmogna
ungfåglar.
Storskarven, Phalocrocorax
carbo,
har
som sagt
aldrig
häckat
hos
oss.
Storskarven
har
heller
aldrig
på grund
av sin biologi
och
relativa
fåtalighet
utgjort
något
problem
for
yrkesfisket.
Storskar"ven
i
Ostrobotnia
Australis samlingar
i
Vasa.
