En skarvliskare vid
Li-floden
i Kina.
1979
fridlystes
storskarven/kinaskaruen
inom EU.
De
båda arlerna
sammanblandades
som
nämnts
redan
på
1800
talet
till
en
och
samma
arl med
två
raser
under namnen
Phalocrocorax
carbo carbo och Phalocrocorax carbo
sinensis
trots
alla
sina
olikheter.
Inte
bara i
morfologi
och anatomi
utan
också
levnadssätt,
framfor
allt
gällande fortplantningen.
Detta
påtalade
redan
professor
Nilsson.
Kinaskarvar hade redan
på
1
800
talet börjat
häcka
i
bland
annat
Blekinge
i
Sverige men kolonierna forstördes och kinaskarven forsvann
då
åter
helt från Sverige
1909,
tills
den
återinplanterades
pä
1940
talet av Bengt
Berg
som
jaktvilt
i
Kalmar
sund.
Berg
hade
infort
skarv-ägg
som
han
placerade i bona
i
en
gråhägerkoloni. Inplanteringen
lyckades
men
skarvarna
tilläts
inte överstiga
ca. 300.
Det var
också
Bengt Berg
som
återinförde
det
tillftilliga,
av
professor
Nilsson
använda
namnet Mellanskarv
flor
Kinaskarven.
Äldre
är alltså inte
detta namn
på
svenska. På
finska har
inte
kinaskarven ännu ens
fått
ett
namn.
Fågeln har
ju
inte
funnits tidigare
i
Finland.
Finnarna använder
därför felaktigt ett och
samma
namn på
båda
arterna,
nämligen Merimetso.
På svenska
Havstjäder.
När
misstaget
med fridlysningen
av
kinaskarven
inom
EU
hade
gjorts
skedde
en
snabb populationsexplosion.
Jag
upplevde
den
som
museichef
ibörjan av
1990
talet
i
Provence
iFrankrike.
Snabbt spred sig
häckningskolonierna
och
kinaskarvarna började
dyka upp överallt där
de
tidigare inte funnits. De
ställde
till
med ett helvete
i
fiskodlittgarna och
de
praktiskt
taget
tömde
älvar
och bäckar
på
foreller.
1996
häckade
den
kinesiska skarven i
Finland för
första
gången.
Den
