Kategorier

Arkiv

Varg, hund eller hybrid?

Bilder av varg som mer eller mindre ser ut som hund florerar på internet. Junsele-vargen är på nytt i centrum, se till exempel bilden på framsida till Statusrapport for ulv 2010-2011 (Wabakken et al., 2011 [1]) (figur 1).

rödluvan

Figur 1. Individ G82-10 bedövad (foto Jon M. Arnemo).

 

Utseendet avviker starkt ifrån det som är normalt för varg, om man jämför med vanliga uppslagsverk för nordisk fauna, där det framhävs grått inslag i päls (djuret heter grey wolf på engelska), distinkt svart sköld över ryggen och svart rand på frambenen, gula snett ställda ögon, och ett brett kraftigt huvud i likhet med vargliknande hundar. Fennoskandinaviska tecken som gul färg, runda ögon, huvudform etc. är typiska indikatorer av hund.

Detta gäller speciellt den finska vargstammen där det tidigare finns bekräftade hybrider. Ett utlåtande i anslutning till ett färskt rättsärende i Finland väcker intresse: ”… på något sätt verkar det ostridigt att Perhotrakten var invaderad av en hel del märkliga varghundar åren 1993-94” (2), och ref. Ilpo Kojola, Vilt- och fiskeriinstitutet. I samma rättsärende framkom att den finska genbanken för varg kan innehålla hybrider (3). Det är därför inte tillräckligt att framvisa att ett djur genetiskt hamnar i samma kluster som denna stam för att utesluta ett ganska stort inslag av hund. Följdriktigt gäller samma förhållande för den norsk-svenska stammen, officiellt heter det att ”Den skandinaviska vargstammen kan återkopplas till sju invandrade vargar från den finsk-ryska stammen” (4). Ett handjur som fick avkomma under 1991-1992 har till exempel haft stor betydelse (4).

Dock har de norsk-svenska forskningsmiljöerna gemensamt gått ut och tillbakavisat möjligheten för inblandning av hund. Det hänvisas då i huvudsak till dokumentet ”De skandinaviska vargarnas ursprung” (Åkesson m. fl. 2014, (5)). Här heter det bland annat: ”I Europa har enstaka hybrider mellan varg och hund identifierats med genetiska markörer i Lettland (Andersone m. fl. 2002). I Skandinavien finns ett enda fall dokumenterat (Vila m. fl. 2003a)”. Det man skall uppmärksamma är dock att det man här framför gäller utlåtande av 1:a generationens avkomma från spontan parning mellan varg och hund i naturen. Detta sker som det korrekt anges relativt sällan, men det kan inte förnekas att DNA-metoder från 2003 inte klarade av att framvisa sådana 1:generationens avkommor också i Norge (6). Korsning mellan varg och hund i fångenskap har dock varit vanligt förekommande, speciellt i Öst-Europa innefattande Ryssland, där man har haft rena avelsprogram för att ta fram bland annat gränsvaktshundar. Ser man lite längre fram i tid har det tagits i bruk nyare metoder, och då visar en i en studie från Baltikum flera hybrider inräknat avkommor där modern har varit en hund (7). Dessa djur har i utgångspunkt identifierats på grund av avvikande utseende: ”The six animals from Estonia exhibited coat coloration that was atypical of wolves: four of them were unusually dark, and two were yellow” (7).

I den norsk-svenska stammen ser det inte ut som att man har gjort speciellt detaljerade undersökningar. Dock hävdas det om de ursprungliga djuren som grundlade stammen på 80-talet: ”Vidare kunde det även uteslutas att de var ättlingar till någon kvarleva av den ursprungliga skandinaviska stammen, den skandinaviska djurparkspopulationen, eller hybrid-avkomma mellan varg och hund”. Som referenser anges följande: Ellegren m. fl. 1996 (8), Flagstad m. fl. 2003 (9), och Vila m. fl. 2003 (6). Detta är publikationer från mycket erkända forskare och i välrenommerade tidskrifter, men valet av referenser förtonar felaktigt, vad gäller det sista uttalandet om hybridisering.

Ellegren m. fl. 1996 använder mitokondrie DNA för att analysera graden av släktskap inom stammen, samt genomför den tidigare nämnda jämförelsen med djurparksdjur – ingen jämförelse med hund görs. Flagstad m. fl. 2003 genomför endast en analys av historiska mönster i DNA-variabilitet och genutbyte mellan populationerna, och tre olika tidsperioder jämförs (1829-1889, 1890 – 1939, och 1940 – 1980) och om källmaterialet heter det ”Wolf teeth were obtained from museum specimens and used as the source of DNA” (9). De  drog slutsatsen att den ursprungliga skandinaviska stammen var genetiskt isolerad från de östliga, men är nu utdöd. Författarna säger ingenting alls om graden av inkorsning av hund i populationen som har ersatt den ursprungliga. Vila m. fl. (6) identifierar en misstänkt hybrid med avvikande utseende som förstagenerationens avkomma mellan hund och varg, genom att använda ett fåtal markörer. En grundlig studie av resten av populationen görs inte. Vidare säger Åkesson m. fl. att ”De resterande fem vargarna som invandrat under senare tid härstammar också från den finsk-ryska vargpopulationen, och inblandning av hund kan även där definitivt uteslutas (Vila m. fl. 2003b; Wabakken m. fl. 2011,2013)”. Som tidigare nämnts är Vila m. fl. (6) inte en bra referens på detta, med hänsyn tagen till att huvudfokus för studien är att undersöka ett fåtal individer, och att det senare har utvecklats mycket bättre avkännande metoder för att analysera graden av hybridisering. Populationsrapporterna (Wabakken m. fl.) koncentrerar sig endast på vargstammens storlek, släkskap inom populationen, utveckling och utbredning, och berör inte denna problemställning. Referenshänvisningen är därför felaktig.

Man kan utifrån ovanstående bara dra slutsatsen att det är tämligen okänt i vilken grad det har korsats in hund i nuvarande Sydskandinaviska ”vargstam”. Nyare forskning har visat att preciserad identifiering av fullgoda hybrider kan göras upp till 100 markörer (single nucleotide polymorhisms, SNP) (14). Någon sådan undersökning har inte blivit gjord av den skandinaviska stammen. I vilken grad inslag av hund bör påverka bevarandestatus och förvaltning är lite diskuterat. Att den ursprungliga genetiskt differentierade populationen är utdöd måste emellertid anses som bevisat. Att det är ett visst inslag av förvildade hybrider (avkommor från människokontrollerad avel och/eller spontan parning med hund) i den nya populationen som härleds österut måste tills vidare anses vara sannolik, de fennotypiska förändringarna och avsaknad av relevanta genetiska studier tagna i beaktande.

 

1) Wabakken, P., Aronson, Å., Strømseth, T.H., Sand, H., Maartmann, E.M., Svensson, L., Åkesson, M., Flagstad, Ø., Liberg, O. & Kojola, I. 2011. Ulv i Skandinavia. Statusrapport for vinteren 2010-2011. Høgskolen i Hedmark, Oppdragsrapport nr. 1 – 2011 ISBN: 978-82-7671-851-5

2) http://api.hssmedia.fi/Artikel/Visa/45671

3) http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/45381

4) Wabakken, P., Svensson, L., Kojola, I., Maartmann, E., Strømseth, T.H., Flagstad, Ø., & Åkesson, M. 2014. Ulv i Skandinavia og Finland. Sluttrapport for bestandsovervåking av ulv vinteren 2013-2014. Høgskolen i Hedmark, Oppdragsrapport nr. 11 – 2014. ISBN: 978-82-7671-950-5

5) Åkesson, M., Flagstad, Ø., Sand, H., Wabakken, P., Liberg, O., Wikenros, C., & Månsson, J. 2014. De skandinaviska vargarnas ursprung. Pressemelding?
http://www.slu.se/Documents/externwebben/nj-fak/ekologi/forskning/skandulv%20dokument/%C3%85kesson%20et%20al%202014%20De%20skandinaviska%20vargarnas%20ursprung.pdf

6) Vilà, C., Walker, C., Sundqvist, A. K., Flagstad, Ø., Andersone, Z., Casulli, A., Kojola, I, Valdmann, H., Halverson, J. & Ellegren, H. (2003). Combined use of maternal, paternal and bi-parental genetic markers for the identification of wolf–dog hybrids. Heredity, 90(1), 17-24.

7) Hindrikson, M., Männil, P., Ozolins, J., Krzywinski, A., & Saarma, U. (2012). Bucking the trend in wolf-dog hybridization: first evidence from Europe of hybridization between female dogs and male wolves. PLoS One, 7(10), e46465.

8) Ellegren, H., Savolainen, P., & Rosen, B. (1996). The genetical history of an isolated population of the endangered grey wolf Canis lupus: a study of nuclear and mitochondrial polymorphisms. Philosophical Transactions of the Royal Society of London. Series B: Biological Sciences, 351(1348), 1661-1669.

9) Flagstad, Ø., Walker, C. W., Vila, C., Sundqvist, A. K., Fernholm, B., Hufthammer, A. K., Wiig, Ø., Koyola, I. & Ellegren, H. (2003). Two centuries of the Scandinavian wolf population: patterns of genetic variability and migration during an era of dramatic decline. Molecular Ecology, 12(4), 869-880.

10) Pollinger, J. P., Earl, D. A., Parker, H. G., Ostrander, E. A., & Wayne, R. K. (2013). Identification of recent hybridization between gray wolves and domesticated dogs by SNP genotyping. Mammalian

Comments are closed.