Härstammar vår Sydskandinaviska vargstam från olovligt utplanterade vargar?

En rad DNA-analyser som inte har kommit fram i offentlighetens ljus pekar alla i den riktningen, – även om vi i medierna hela tiden får höra att stammen har uppstått till följd av naturlig invandring från Finland och Ryssland.

Undertecknad är utbildad som veterinär och läkare och har haft turen att få uppleva en revolution i genetisk vetenskap under min yrkesaktiva tid. Genetiken ljuger inte, och DNA-analyser har nu blivit ovärderliga när släktskap skall fastställas.

Under de senaste tio åren har jag följt med i den internationella forskningslitteraturen om genetiken i vår nya vargstam utan att finna belägg där för den ”sanning” om naturlig invandring som medierna serverar oss.
I princip är det 3 huvudtyper av DNA-analyser. Den säkraste är att analysera Y-kromosomen hos hannar/män. Y-kromosomen går huvudsakligen i arv från far till son genom hundratals av generationer och kan på olika sätt delas in i typer, så kallade haplotyper.
I sitt doktorandarbete – publicerat år 2001 – använde den svenska genetikern Ann-Kristin Sundqvist denna metod för att påvisa att våra nya vargar kom från grannstammarna i öster genom att hon förväntade sig att återfinna samma Y-kromosom haplotyperna hos våra vargar som hos vargarna i Finland och Ryssland. Resultatet visade sig bli det rakt motsatta, – hon hittade inte några han-vargar – varken i Finland, Ryssland eller i de Baltiska staterna – som hade haplotyperna till vargarna här i Sydskandinavien. Detta är kvalitetssäkrad vetenskap, både genom att den blev godkänd för doktorsgraden och publicerad i internationella vetenskapliga tidskrifter. Hon undersökte 14 hanvargar från vår nya Sydskandinaviska stam, 16 finska, 26 ryska och 31 hanvargar från de tre baltiska länderna. Hon undersökte i tillägg till detta 13 vargar från svenska djurparker. Hon fann totalt 17 olika haplotyper. I vår nya stam fann hon bara 2 typer (kallade A och B, som indikerar att våra vargar bara har 2 stamfäder). I de östliga stammarna fann hon – som sagt – ingen individ med dessa två Y-kromosom haplotyperna. Utan vidare kan man då se att sannolikheten för att den nya vargstammen har kommit naturligt invandrad från öst (Finland, Ryssland eller Baltiska staterna), är mikroskopisk.

(Hon påbörjar en sannolikhetsberäkning för att det trots detta kan ha varit en naturlig invandring ifrån öst genom att tänka sig en förekomst av till exempel haplotyp B på 5 % i de östliga stammarna. Hon anger att det då i denna undersökning borde bli mindre än 2,5 % chans för att den inte skulle bli hittad. Sannolikheten för att det då var en B-individ som också vandrat västerut, är också i detta räkneexempel 5 %. Om man gör samma beräkningsprocedur också för haplotyp A, så får vi en samlad sannolikhet för att de båda stamfäderna har kommit från öst – genom naturlig invandring – på cirka 0,0000016 – alltså mindre än 2 av en miljon. Klarare forskningsresultat, än detta, får man sällan eller aldrig i biologin.)

Dr. Sundqvist är försiktig i sin värdering genom att då säga (2001) att det var för tidigt att helt utesluta att de två stamfäderna kan ha invandrat naturligt från öst. Sedan den dagen har det emellertid inte kommit andra Y-kromosomanalyser som motsäger hennes fynd.
Hennes analys indikerar starkt att de första vargarna i stammen kom från helt andra platser än det som blir sagt offentligt, – och med det ökar också chansen för att de har kommit hit till följd av mänsklig hjälp, – miljöbrott.

Den spanske genetikern Dr. Carles Vila har DNA-analyserat vargstammarna på de två andra sätten.

På de somatiska kromosomerna – som delas och ”stuvas om” vid varje generation – använde han en så kallad faktoriell korrespondensanalys för att utvärdera släktskap mellan vår vargstam och grannstammarna i öst. Forskaren beskriver vår stam som genetiskt ”highly differentiated” från finska och ryska vargar, – alltså liten grad av släktskap vilket återigen talar emot någon invandring från öst. Denna analys genomfördes bara 3-4 generationer efter att det första vargparet dök upp – cirka 1983.

Den 3:e analysmetoden utgår ifrån DNA-molekylerna som finns i mitokondrierna i cellplasman. Dessa molekyler går oförändrade från mor till avkomma genom generationerna, och kan också delas in i haplotyper (mtDNA). Dr. Vila undersökte vargstammar från hela världen och han fann totalt 34 olika halotyper. I vår Sydskandinaviska stam fann han bara 1 typ (kallad Lu-3), som indikerar bara 1 stam. Några Lu-3 individer återfann han inte i Finland. Återigen en analys som talar emot en naturlig invandring från Finland.

När 3 – av 3 – DNA-analysmetoder på detta sätt motsäger den officiella ”sanningen” så kan man minst sagt säga att det är skälig grund för misstanken att allt inte har lagts fram på bordet när det gäller vargens ”återuppståndelse” här i Sydskandinavien. När sannolikheten för naturlig invandring närmar sig noll, så ökar sannolikheten för att vår vargstam har en ”människoskapad” tillvaro, – något som i enlighet med norsk lag är miljökriminalitet. Flera förklaringar kan tänkas. Här vill jag nämna en: Olagliga hybrider tycks inte vara ovanliga i kriminella miljöer. Som djurläkare på Vestlandet har jag själv varit vittne till en sådan individ (40 % schäfer och 60 % varg), insmugglad från Sverige. Knappast den enda individen i omlopp.

Artiklar:
A-K Sundqvist:
”Y-chromosome haplotyping in Scandinavian Grey Wolves based on microsattellte markers.” Tidskrift: “Molecular Ecology” 2001 nr 10 sidorna 1959-1966
Carles Vila: “Rescue of a severely bottlenecked population of the Grey Wolf (Canis Lupus) by a single immigrant” Proc. R. Soc. London B 2003 – 270 sidorna 91-97

Carles Vila: Combined use of maternal, paternal and biparental markers to detect wolf/dog hybrids “Heredity” 2003(90) s. 17-24
är ett inlägg som kommer i media inom kort

(Översättning: Harry Fredriksson)